Denna vecka kommer två nya inlägg där det sista kommer att handla om hur nya Margarethaskolan är planerad, och varför vi tänker på ett visst sätt. Men för att komma dit behöver vi ta en liten historisk omväg. Häng med!
Vi kan börja med att konstatera att ingen egentligen vet hur den allra första skolan såg ut, och svaret är ju också beroende på hur vi definierar ”skola”. Men en sak är alldeles klar, och det att lärandet alltid legat väldigt djup i människans väsen. Vi har en inneboende förmåga och oftast ett driv att förstå och bemästra nya saker – ja det verkar till och med vara så att vi mår dåligt när vi inte får utlopp för vårt behov att bli stimulerade och att lära oss!
I ett långt historiskt perspektiv (några tusen år) så har lärande nästan alltid varit kopplat till ett behov och en situation, man kallar det ibland för ”situerat” lärande.
Vi lärde oss exempelvis att tända en eld genom att studera andra som kunde det, och när vi fångade fisk förstod vi snart värdet av att tillverka fiskeredskap, och så vidare.
Senare i historien sågs utbildning ofta på just på detta sätt. Vi gick i ”lära” hos någon som kunde göra en sko; väva ett tyg eller måla en tavla. Den här sortens lärande och utbildning är kopplad till ett tydlig behov och den är social, vi lär oss tillsammans och direkt av andra som kan mer.
Det egendomliga (och delvis effektiva) med uppfinningen skola är att vi kom på att vi kunde sära på behovet av att lära oss något och tidpunkten då vi lär oss, och att inlärningen kan ske mer på egen hand.
Den här bilden som är tagen någonstans i Europa i början på förra seklet, titta på den och ställ dig tre frågor:
1. Sitter barnen där för att de har ett omedelbart behov av att lära sig något?
2. Verkar det som att de lär sig för ett specifikt syfte?
3. Förväntas de göra det tillsammans?
Svaret på alla tre frågorna är nog nej och det beror på att vi människor hade uppfunnit skolan, av mycket goda skäl: Vi såg ett starkt behov av att alla våra barn lärde sig samma sak (läsa, skriva, räkna och kanske, veta hut) för att de skulle klara sig bättre längre fram i livet.
Istället för att lära sig något som det fanns ett ganska uppenbart syfte för (typ fiska) i en specifik situation (vid en sjö) tillsammans med någon (morfar) så har hela lärsituationen flyttat in ett klassrum där dessa frågor har mer abstrakta svar:
Varför ska jag lära mig det här?
Svar: För att alla barn ska veta vad statsministern heter.
Varför måste jag lära mig det i skolan?
Svar: För att alla barn går i skolan.
Och vi tänker oss också att lärandet/inlärningen är en individuell process ”Vad har DU lärt dig i skolan?”, det räcker nästan med att titta på bilden så förstår man att varje unge på egen hand förväntas lära sig det som förväntas.
Såhär såg våra första moderna skolor ut. Ett rum och en grupp barn ledda av en kunnig lärare som lärde ut allt. Sedan hände inte så mycket. Skolorna blev större, ibland gigantiska och nästan som fabriker men konceptet var sig i stort detsamma: alla barn ska lära sig samma saker, på samma sätt och på samma ställe, OCH det man lär sig i skolan ska man ha nytta av senare i livet. Skolan är en förberedelse för det som kommer sedan.
Det här konceptet har varit extremt framgångsrikt och lagt grunden för de samhällen och det välstånd vi lever i idag. Men det finns faktiskt en annan historia som är väldigt intressant för oss som utvecklar framtidens skolor – och den kommer i nästa blogginlägg. 🙂
(Och hur blir det egentligen med de där elefanterna…?)
/Ante Runnquist