I förra inlägget skrev vi om skolans utveckling från den lilla byskolan till allt större ”fabriker”. Det finns ett helt annat sätt att se på skolan som plats, om man orkar titta bortom det ytliga som syns på bilder eller hörs i skoldebatten.
Klassrumsbilden i förra inlägget är tagen någonstans i Storbritannien i slutet på 1800-talet, och den får oss verkligen att fundera över hur samhället såg ut på den tiden. Den bjuder in till att spekulera i hur klassrummet kunde upplevas för barnen där och då – vad kan vi se mer än finklädda, allvarliga barn ordnade i rader?
Vad vi vet är att de var den första generationen där alla barn förväntades gå i skolan. Många av deras föräldrar hade aldrig gjort det och såg kanske därför heller inte nyttan. Skolan krävde ju i många fall en uppoffring eftersom barnen inte längre kunde bidra till familjens försörjning, och många fick sluta av just den anledningen.
Men de elever som ändå klev in i klassrummet måste tyckt att skolan var en ganska märklig plats. Dels var den ofta vacker; den hade en standard som helt säkert var högre än i många hem. I skolan fanns det dessutom saker som inte hade en motsvarighet någon annanstans: bilder på främmande djur; på hur människokroppen såg ut inuti; berättelser om planeter och om främmande länder.
Arbetet leddes av en lärare som var den kunnigaste människan i hela samhället, och med lärarens hjälp kunde barnen lära sig skriva, räkna och läsa på egen hand i böcker som innehöll ännu fler mirakler och upptäckter.
Och även om framtidens skola på ett sätt är helt annorlunda, så är just det här precis vår utgångspunkt för nya Margarethaskolan och även för Reggio Emilia.
Bra skolor har alltid varit spännande platser! Platser där upptäckter görs och nyfikenhet väcks. Där barn tillsammans kan lära sig saker för att de vill och har en medfödd upptäckarlust.
Bilden av skolan som fabrik är en stereotyp och en usel metafor om man ska bygga en ny skola, inte bara för att den är klyschig utan för att den är fel.
Så vad tänker vi oss då att nya Margarethaskolan ska bli för plats?
Nya Margarethaskolan är en vidareutveckling av en gammal idé, nämligen: skolan mitt i byn. Vi bygger inte bara en skola utan även boende, arbetsplatser och funktioner för kultur, sport och rekreation. En skola behöver en by, och en by behöver en skola.
Skolhusets utformning bygger på några enkla principer som trygghet, samverkan och identitet. Tryggheten skapas bland annat genom att alla arbetslag har sitt privata hem, en hemvist de rår över tillsammans med sina pedagoger men det finns även ytor där man möts och delar funktioner med alla andra barn och elever i skolan som musiksalar, bibliotek, multihall och matsal. Även det ganska likt en by om man tänker efter.
Hemvisternas utformning håller vi på med just nu men grundprincipen är klar och inspirerad av Reggio Emilia. Vi kommer ha mer varierade miljöer än i traditionella skolor där ”vanliga” klassrum har sin givna plats men kompletteras med ateljéer, miljöer som ligger i direkt anslutning till klassrum som är utformade för att passa arbete i projekt och fungera som komplement till klassrummen.
Och det är här elefanterna kommer in i handlingen. För ateljéérna fungerar lite som torg, de har utsikt över parken och vi vill att de ska kunna möta många olika behov och att barn och pedagoger själva ska styra över detta.
Om vi bara har stolar och bord på ett torg kan det bli ganska skramligt och rörigt, därför har vi börjat fundera på ”elefanter” – skiljeväggar, gradänger och sittmöbler som är så stora och tunga att de inte far runt men går att flytta på när vi behöver ändra på torgets funktion.
Vi kommer att testa detta i praktiken! Om några veckor kommer vi ha ett ”tätt hus” och så fort det är säkert att gå in i det kommer vi att testa på plats hur vi vill inreda och organisera ytorna. Vissa saker är svåra att förstå på en ritning och det kommer bli både bättre och roligare, och vi vet ännu inte vilka elefanter vi behöver. Fortsättning följer!
Nästa veckas inlägg:
Varför köper vi nytt när gammalt kan bli nytt, vackrare och mer hållbart?
Trevlig helg!
/Ante Runnquist
Skolutvecklare